Veckans serie

Planerat åldrande - Ett hot mot människa och miljö

Kartellen

Plötsligt händer det, du ska tända lampan och det bara blinkar till. Det är lika retligt varje gång man ska behöva plocka fram stolar och montera isär lampan för att byta. En trasig lampa är lika med en till såld lampa för företaget i fråga.

I Livermoore - Kalifornien finns en lampa som brunnit konstant sen 1901. Skaparen av glödtråden i den lampan heter Adolphe Chaillet och hans patent höll han hemligt ända ner i graven. Men faktum är att på 20-talet höll glödlamporna oftast 2500 timmar = 104 dygn när de är konstant på. Detta var ju inte bra för affärerna då folk sällan bytte lampor.

På 1920 talet så var det stor efterfrågan på glödlampor. Elen började bli stor och folk ville ha lampor i hemmet. Det innebar en stor press på marknaden, det fanns många tillverkare, stora som små. Alla ville ha sin bit av kakan, så priserna pressades och man skröt om livslängden på just sina lampor.
Till slut fick den Schweiziska tillverkaren Osram nog av detta. De startade ett Schweiziskt företag som hette Phoebus S.A, det var ett företag som skulle utveckla ljuset. Med tiden anslöt sig fler och fler stora tillverkare som fick andelar i företaget beroende på hur stor tillverkaren var. Nu var Pheobus S.A en instutiton för att balansera marknaden för glödlampor med medlemmar från stora och små tillverkare världen över.
Strax innan julafton 1924 i Geneve grundades kartellen Pheobus med medlemmar som Osram, Philips, Tungsram m.fl. Tanken var att hålla kvalitén på en "lagom" nivå så det blir ett bra flöde på produktionen. 

Det kontrollerade glödlampsmonopolet
Kartellen hade ett stenhårt grepp om produktion, regioner, kvalité på lampor m.m. Bland det största de gjorde var att dela upp hela jorden i zoner där varje tillverkare fick sin egen zon där man mer eller mindre hade monopol på marknaden. Detta gjorde att tillverkaren likt vilket monopol som helst kunde göra precis vad de ville, lamporna blev dyrare, produktionen blev större för tillverkarna så de kunde göra större beställningar och få ner kostnaderna.
Detta gjorde att socklarna fick en standard, så utan Pheobus så kanske standarden för socklar inte skulle funnits idag.
De gav höga böter för den som var sen med rapporter eller inte höll sig till det som var bestämt.
Enligt kartellens regler så skulle en glödlampa, från att hålla 2500 timmar, gå ner till endast 1000 timmar vilket är 62 dygn mindre. 
1940 så var målet uppnått med 1000 timmars brinntid. När jag kollar på ett paket idag, 2012, så är binntiden fortfarande på 1000 timmar. Idag är ju snart glödlampan en minne blått och lågenergilamporna trycker sig in på marknaden. Brinntiden är det tiodubbla, men samtidigt är priset markant högre.
Kartellen var inte en offentlig grupp men det ryktades om den, så för att vilseleda allmänheten så bytte man namn då och då.

Denna bilden säger en del om hur omfattande glödlampans plats är i samhället 
foto: Håkan Dahlström / dahlstroms.com
Phoebus höll inte för evigt, 1939 så splittrades kartellen. Det tack vare att en mindre tillverkare bröt sig ur och startade en egen kartell. Den nya kartellen började sälja lamporna till ett mycket lägre pris. De två kartellerna startade ett litet krig och med andra världskrigets utbredning så var det svårt att hålla ihop Phoebus så tillverkarna splittrades och så småningom så började konkurrensen bete sig som vanligt igen och marknaden var blandad som innan Phoebus startade 15 år tidigare.

Konsumtionssamhällets grund

Som ni läste i förra inlägget så var kartellen Phoebus tidiga med att inse bristen på lönsamhet av att producera glödlampor som höll under 2500 timmar. När de nått sitt mål och fått ner brinntiden till 1000 timmar världen över så såldes det ju självklart många fler glödlampor, vilket innebar att jättarna på marknaden tjänade mer pengar som resulterade i större produktion, mer personal, större industrier, mer byggen m.m.

Folksamling utanför börsen efter
kraschen 1929
Det var inte bara lampindustrin som tog fart på 20-talet i Amerika. Man kan säga att det var på 20-talet som konsumtionssamhället grundades. Dåvarande presidenten Warren G. Harding beslöt att strypa den offentliga budgeten. Han sänkte skatter, minskade på alla utgifter, stoppade invandringen m.m. När president Calvin Coolidge tog över 1923 så fortsatte han sänka skatterna. Han hindrade samtidigt lagstiftarna att ändra i den fria företagsamheten, företagarna skulle ha fri rörlighet.
FED sänkte räntorna i USA till under marknadsnivå. Detta gjorde att man sänkte kostnaderna för investeringar under den nivån som marknaden tycker är rimlig. Detta gjorde att banker och finansinstitut fick tillgång till billigt kapital och tillgången pengar ökade med ca: 60% under denna tid.

Med detta så växte företagen snabbt och införde jobb med "löpande bands"-metoden vilket fick ner kostnaderna på produkter och konsumtionsgruppen blev betydligt större. Elen byggdes ut vilket var viktigt för industrin och konsumtionen då det blev plats för mycket fler tekniska lösningar i hemmet som gör livet mer bekvämt.

Men allt lyckligt har ett slut. 1929 drabbades Amerika av en väldigt stor finanskris och försäljningen sjönk drastiskt. Folket som innan stod i kö till butikens kassor stod nu i kö till arbetsgivare efter arbetsgivare. Den Amerikanska marknaden stod still och det drabbade hela samhället hårt.

Bernard London var en man som (1932) ville besegra den ekonomiska krisen likt våra politiker säger till oss idag, "Man måste köpa sig ur den ekonomiska krisen".

Men just Bernard hade en lite mer radikal syn på sitt budskap och föreslog att planerat åldrande skulle vara lagstiftat. Ett exempel på hans ide är följande:
En familj köper en ny spis och ugn, spisen är planerad att hålla 10 år. Spisen körs hem till familjen och används. När det har gått 1( år är familjen tvungna att åka till en specifik utsedd myndighet (oavsätt om den är brukbar eller inte) som skall ta hand om spisen och skrota den.

Familjen får då ett kvitto på inlämmningen, kan gå och köpa en ny spis, genom att visa upp kvittot från myndigheterna så får de en ny spis skattefritt.
På detta sätt skulle konsumenten bli intvingad i ett shoppinghjul med regelbundna köp av diverse varor. Fabrikerna skulle få igång produktionen igen och kunna anställa personal, de arbetslösa skulle kunna gå till jobbet och allt skulle vara frid och fröjd.
Nu blev det inte riktigt så som Bernard London ville. Design och funktionalitet var nästa stora grej att satsa på för produktdesigners och industrier. För om konsumenten blev lockad av något nytt som han/hon redan hade, så kunde ju ex. design skapa ett "ha begär" och att ännu en produkt blir såld.

Idag är design en väldigt viktig del av en produkt. Apple är väl det företag som jobbar mest med design och detaljer på teknikprylar.


Konsumtionssamhället

1950 var ett stort sekel, rock 'n rollen spred sig, bilkulturen blev större, snabbmaten bredde ut sig lavinartat, produktdesign och mode var det hetaste och pengarna snurrade runt i systemet när folk shoppade för skojs skull.
Serietillverkning var standard och fabrikerna pumpade ut nya produkter.
Rockabilly-kulturen hade sin stortid och de vräkiga bilarna samlades vid hamburgerhaken som ploppade upp här och var. Bernard London hade älskat den här tiden när folk köper nytt för att de vill det och byter ut kläder för att nått annat passar bättre för säsongen.

Men från fabrikernas sida så var det annat. När man släppte en produkt som var för bra så fick man snabbt gå tillbaka till ritbordet igen och göra det lite mer ömtåligt, affärerna måste rulla. Man fick också jobba mycket på design för att skapa ett "ha-begär" hos konsumenten. Det lyckades man med och den succén tillsammans med dagens tekniska acceleration och marknadsföring gör att köpcenter byggs upp allt tätare.
Ett av de första köpcenter som man kan jämföra med dagens köpcenter öppnades 1950 i Seattle och heter Northgate Shopping Mall. Köpcentret hade ett parkeringsplan och 18 affärer vid öppningen 21 April. Trotts att det var flera tomma lokaler som väntade på att intresserade kedjor skulle flytta in så blev köpcentret en succé. Det tog hela 2 år att få fylla alla lokaler i köpcentret, då var det ca: 70 affärer i centret. Idag är det över 125 affärer. När det invigs ett nytt köpcenter idag så är näst intill alla lokaler bokade och klara innan invigning. När Northgate öppnades var det värt 13 miljoner dollar, idag är det värt ca: 96 miljoner dollar. Idag finns det köpcenter överallt, vi handlar för det mesta i köpcenter. Något som på 50 år gått från något speciellt till att bli standard och förknippas med smidighet och stress. Snabbmat, korta avstånd och smidiga affärer för att kunna konsumera på bästa och smidigaste sätt.

Fyrverkeri bara några dagar efter invigningen av Northgate shoppingmall, 30 April 1950.
Foto: Hearst Newspapers LLC/Seattlepi.com
Men det var inte bara produkter, design och stora köpcenter som blev allt viktigare på marknaden under 50- talet. Som jag skrev tidigare så började snabbmaten växa sig större och många nya kedjor, som vi idag ser på de flesta ställen vi åker till, startade. Först ut var White Castle som startade redan 1921. Sen kom McDonalds 1940 och Burger King 1954. Året då Burger King hade startat sin förta restaurang så hade McDonalds redan 8st och 1955 blev det en franchisekedja likt den är idag. 
Dessa restauranger blev ju såklart väldigt populära under 50-talet och är idag en stor del av konsumtionssamhället. Samtidigt som de är en stor del av samhället så bidrar kedjorna till stora problem för oss vad gäller fetma och ohälsa. Men de bidrar också till stora problem i köttindustrin och miljöpåverkan. 
Men detta är ett så stort ämne i sig så det får bli något eget längre fram här på SB. 

Kanske en av världens vanligaste vägskyltar?
Foto: Håkan Dahlström / Dahlstroms.com
För att ta ett lite mer modernt fall av planerat åldrande så är ett omtalat exempel Apples iPod. 2003 så var det en större grupp Amerikaner som skulle göra en gruppstämning mot Apple på grund utav det dåliga batteriet som satt i iPoden då. Efter att ha fått flera dokument och undersökt batteriet så kom man fram till att batteriet var byggt för att hålla ca: 18 månader. På den tiden sålde inte Apple några batterier som man kunde byta till. Designen var även då likt som idag gjord så att man behövde specialverktyg för att öppna Apples produkter.
Men stämningen kom aldrig till domstol då Apple ville lösa detta vid sidan av. Lösningen blev att börja sälja reservbatterier samt ge ut en check till alla som var med i stämningen som gällde på deras Apple store. Med den kunde de till exempel köpa ett nytt batteri till deras iPod.

Alla är vi drabbade av detta samhälle, denna serie är skriven på min iPad och de flesta källor har jag letat fram via min nya smartphone när tiden har funnits. Så visst har vi nytta av det utvecklingen har gett oss, och för oss som är uppväxta i detta samhället (80 - 90 talister) har vi mer eller mindre från 0 års ålder hjärntvättats med att nytt är bäst och att hela tiden uppgradera vårt hushåll med såväl kläder som teknik.

Men vad händer då med allt vi köper? Hur kommer mina 2 tekniska hjälpmedel hålla innan de har förtjänat sitt? Eller kommer de ens gå sönder innan jag byter dom? Mycket av det teknikavfall som vi lämmnar efter oss hamnar på Afrikas östkust och mer om det längre ner.

Baksidan

Tänk dig att du står på stranden bredvid Old Winneba Road i Accra - Ghana. Värmen är upp mot 35 grader, du känner lukten av avlopp och avgaser. Du kollar ut över havet, ser familjer sola och bada. Ungefär 3km bakom dig är en plats på 250.000 kvadratmeter som för bara några år sedan var en plats där folk kunde träffas och umgås på, vattendrag fiskar kunde simma i som mynnade ut i större sjöar. Idag är det en plats för gammal plast, kretskort, skärmar, mobiler och en massa annat som vi i i-länderna tröttnat på.
Ut över havet ser du ett containerfartyg som närmar sig, på det står det hundratals med containrar fulla av hemelektronik som gjort sitt.

Detta är vardag för folket i Accra och andra länder i västra Afrika. Varje dag kommer det stora fartyg med containers in till hamnen för att dumpa 100-tals containrar på Ghanas mark för att sedan åka därifrån och låta Accras befolkning ta hand om skräpet. Utan resurser för att på bästa möjliga sätt ta hand om avfallet.

Det är enligt internationell lag förbjudet att dumpa elektroniskt avfall, det ska återvinnas och tas hand om. Men i lagar finns det kryphål, i detta fall är det väldigt lätt att kringå lagen genom att hävda att det är begagnade produkter som fungerar bättre eller sämre. På så sätt kommer containrarna in i landet och avfallet har nått sitt mål, bort från i-länderna.

Här är en bild från Google maps som visar området ovanifrån.
Här ser man vattendragen som ligger mitt i området.
Foto: Google maps
80% av allt avfall som kommer är rent skräp som inte fungerar alls. När lasten lämnat fartygen så kommer affärsmen från Ghana och kollar igenom godset för att hitta de 20% som i bästa fall fungerar. De tar de fungerande produkterna och säljer vidare. Men i de flesta fall så hamnar dessa produkter på samma plats som allt annat skrot från godset.

Här är en mer utzoomad bild på samma område, här ser man
hur platsen omringas av hus och vägar, där folk bor och lever.
Foto: Google maps
Agbogbloshie är ett område mitt i Accra, det ligger ca: 3km från kusten och i området finns i dagsläget en stor yta fylld med gamla datorskärmar, telefoner och gift i mängder. Det är precis här våra "gamla" teknikprylar går i graven. 

Från att ha varit en fin yta mitt i stan så är det nu en plats för ungdommar och barn ner till 5 års ålder. De äldre har första tjing och eldar kablar och tar det av värde. De lever på en plats med höga halter gift, de eldar gummi och plast för att komma åt koppar från kablar och andra teknikprylar, detta säljer de sedan på skroten för att få in lite pengar. 

Därefter kommer de yngre barnen som hemma i Sverige inte slutat förskolan än. De försöker komma åt det som ungdommarna missat, eller inte orkat lägga ner jobb på att komma åt. De krossar skärmar och eldar mer plast.

Barnen som "jobbar" här har i bästa fall sandaler, byxor och tröja, det finns inget som liknar skyddsutrustning. De klagar på konstant huvudvärk, andnings svårigheter och bröstsmärtor. Vissa av barnen har problem med leder och har svårt att springa och leka.
Allt detta för att tjäna lite pengar på vårt begravda nöje.
Vilka är då de största länderna som skickar sitt skrot till Agbogbloshie? Enligt Mike Anane som är journalist och miljöaktivist på plats säger att följande länder förekommer ofta:

- USA
- Storbritanien
- Holland
- Tyskland
- Danmark
- Sverige
- Italien
- Frankrike

Jag som Svensk skämdes lite när jag såg detta. Att Sverige som är ett så pass, till befolkningen, litet land är med på en sånhär lista.

Här står Mike Anane vid ett av alla berg med teknikskrot.
Foto: Mike Anane / SVTC
Att människorna i Accra påverkas svårt av denna skruvade kultur är ju rätt självklar. Men hur påverkas naturen?

För bara några år sedan så var platsen, som jag tidigare skrivit, en samlingsplats för folket. Det fanns grönområden, det ligger en lagun där och en flod går igenom området. Grönområdena är helt döda, både lagunen och floden är helt biologiskt död.

Mycket av avfallet dumpas rakt ner i vattendragen och släpper ut gifter rakt ner i vattnet. När det regnar så tar regnet med sig gifter från skrotet som ligger på marken ner i vattnet. Vattendragen tar vattnet inkl. gifterna med sig till sjön som ligger i närheten.

Det här skulle kunna vara tonvis med gamla dator-skärmar och mobiler
som är påväg ner till Accra.
Foto: Håkan Dahlström/ Dahlstroms.com
I dagens produkter läggs det till mycket gifter, under de senaste åren har dock konsumenten blivit mer kunnig och intresserad om detta. Valen har blivit fler så det är lättare att själv välja en produkt som är tillverkad på ett bra sätt under bra arbetsförhållanden. Men det är fortfarande en lång bit kvar, trenden måste öka för att baksidorna skall plana ut.

Miljötänk

Att tänka miljövänligt kan vara svårt, man bör vara lite insatt för att veta vad det är som gäller. Det lättaste stället att göra ett klimatsmart val är i livsmedelsbutiken. Men även där kan man fundera ibland på vad alla märkningar betyder. Gör en stämpel på paketet att just det paketet är det mest miljövänliga? Märkningarna är många och betyder olika saker. Här har du en lista på en rad märkningar som är vanligt förekommande i butiken och vad stämpeln betyder: 

Nyckelhålsmärket: 
Livsmedelsverkets märke
för att hjälpa konsumenten till 
ett hälsosamt alternativ.

Bra miljöval: Svenska 
Naturskyddsföreningens
ställer miljökraven för detta 
märke.





Rainforest Alliance: En ideell 
organisationsom jobbar med att 
skydda Människor, 
vilda djur, och växtligheten i
drabbade områden.

Demeter: Är en ideell 
konsumentgrupp som håller 
koll på  djurhållning , slakterier &
grossisterm.m. Kräver KRAV 
anslutning.



KRAV: Kontrollförening för 
att hålla koll på att Ekologsika 
odlingar följer de utsatta 
punkterna.

Ekologiskt jordbruk: Eu-stämpel 
som garanteraratt 95% av 
varans innehåll är 
Ekologiska.




Svanen: En Nordisk märkning 
som  visar att produkterna når 
upp till vissa miljökriterier.

Eu-Blomman: De Europeiska svaret
på Nordiska "Svanen".




Fairtrade: Detta märke visar att
Bönder och odlare får rätt 
ersättning för sitt jobb.

Svenskt Sigill: LRF:s märke 
som visar att varan är gjord i 
Sverige med bra miljöer 
och god djurhållning.










Men hur är det då med andra produkter än livsmedel? 
Michael Braungart är en kemist och hans mål är att jobba som naturen. Naturen producerar och producerar i överflöd, men skillnaden mellan naturen och människans produktion är att naturen producerar helt biologiskt. Så det som blir till överflöd hamnar inte på en gigantisk soptipp i Accra, det hamnar inte på stora återvinningscentraler. Det naturen producerar tar naturen sen hand om och inget går till spillo.

Med detta tänk så åkte Michael till en textilfabrik i Schweiz och ville ändra på deras produktion av textilier.
Innan Michael kom till fabriken så innehöll deras tyger över 100-tals olika färgämnen och kemikalier som var direkt farliga mot naturen. När Michael hade kollat över tillverkningen och gjort olika tester så fick han ner antalet tillsattser till 36 st varav samtliga var helt biologiska. Det gjorde att tyget kunde mer eller mindre ätas om man så ville, jämfört med tidigare då det skulle sorteras som specialafall.
Detta är ett exempel på hur man kan jobba med naturen istället för emot den.

Men vad det gäller teknik så handlar dagens teknik mycket om molntjänster. Det är ett smidigt sätt för oss konsumenter att få våra låtar, bilder, dokument och böcker m.m att syncas mellan våra mobiler, datorer och surfplattor. Men hur är det med baksidan på denna smidiga tjänst?
Greenpeace har en kampanj mot de tre största leverantörerna av molntjänster: Apple, Microsoft och Amazon. Där kan man lätt skicka ett förskrivet brev till de tre verkställande direktörerna för dessa tre stora företagen. Med detta vill Greenpeace påverka hur deras datorcenter får sin energi, i dagsläget får de energi via kolproduktion och inte en förnybar energi.
Apple håller redan på att bygga både solceller och naturgas i närheten av deras globala datacenter i North Carolina. I dag är de en av Duke Energies största kunder, därifrån är större delen av energin gjord på kolenergi och är direkt påfrestande för miljön. Apple planerar att vara klara med sin satsning på förnybar energi i slutet av 2012/ början av 2013.
Microsoft jobbar också hårt med energifrågan för deras datacenter. De har på tre år fått ner energiåtgången med 50%. De jobbar också på att utnyttja värmen från datacentrets servers för att skicka ut värme till hushåll. Då värms hem upp samtidigt som energiförbrukningen för kylning av servers minskar.
I dagsläget är molntjänsten en skitig industri som äter på jordens resurser samtidigt som de visar upp framtiden för konsumenten. Det ger en bild av smidighet och ett mer lättillgängligt arbetssätt. Men inom några år kan vi för hoppningsvis kunna nyttja dessa tjänster med ett gott miljömässigt samvete. För visst gör det ens vardag smidigare, som det mesta som tekniken ger oss. Det är just det som gör det så svårt att tänka på baksidan av den goda kakan.

Då den här serien inte tagit 1000 timmar att skriva, så släcks lampan för att jag vill det. Inte för Phoebus har bestämt att tiden är ute. Tack för att ni lagt er tid och läst denna serie! Hoppas ni har lärt er nått och tyckt att det varit rolig och intressant läsning. 

Hela serien kommer komma i sin helhet på en egen sida på bloggen inom kort. 

Hjälp gärna till att sprida budskapet på era sociala knytpunkter på nätet. Det är så hela SB:s tanke är. Grovjobbet hittas här och att sprida budskapet är bara några klick bort.

I denna serien vill jag tacka ett gäng fotointresserat folk på Google+ som öppet ville bidra med bilder till serien. Ett speciellt tack vill jag ge Fabian Olesen och Håkan Dahlström som hjälpt till med bilder till serien.
Mycket av inspirationen till denna serien kommer som jag tidigare sagt från Glödlampsteorin (The lightbulb conspiracy). Utöver den dokumentären har jag hittat info och bilder på olika sidor på nätet.
Det ar varit en mycket intressant och rolig tid att skriva denna serie, jag har lärt mig en hel del och sökt på saker jag aldrig trodde jag skulle söka på när jag startade detta projekt!

***
Gustaf

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar